nenaf

Sista natten i en våningssäng och sista natten i ett myggnät som sitter fastklistrat på kroppen, det kändes skönt att vakna i morse och veta det.Vi skulle haft en gemensam frukost i morse men jag och Amanda hade tagit fel på tiden och åt en halvtimme före alla andra. Vi var nog för övertända på att komma i väg till Nairobi som är huvudstaden här i Kenya. Det var lite vemodigt att säga hej då till resten av gänget som var kvar i huset, samtidigt som det kändes skönt att få komma till ett riktigt hotell och kunna göra sig ordentligt ren. Under resan har smink inte varit aktuellt och plattången jag har haft med har legat så fint nedpackat i väskan, man har i stort sett varit glad att man har hunnit duschat ur schampot och balsam innan varmvattnet har tagit slut. Bilresan till Nairobi gick bra och vi satt mest och tänkte på de veckor som varit och mycket på hemresan som börjar närma sig. När vi kom fram till hotellet stod det vakter utanför och vi fick gå igenom en säkerketskontroll som de brukar ha på flygplatser. Säkerheten är väldigt hög tack och lov då det varit endel bombningar i Nairobi. Vi möttes av klassisk musik i hotell lobbyn och vi kände inte alls att vi passade in i våra "skrutt" kläder och sandaler. Det första vi gjorde var att hoppa in i duschen så fort vi fick våra rum. Jag och Amanda  fick ett väldigt stort hotellrum på ca 40 kvm, Johnny och Tim fick ett något mindre på samma våning som oss. Efter uppfräschningen gick vi med bestämda steg mot poolen där vi inte hann ligga mer än tio minuter innan vi tog lunchdags vid pooldäcket. Vi åt en lunchbuffé som var alldeles för dyr men det var det värt! Vi hann inte mer än äta upp innan regnet kom så vi fick ge upp vår solning och gick till våra rum. Jag och Amanda somnade och vaknade till efter ett par timmar då var det dags att göra sig i ordning inför middagen. Det känns som vi inte alls har gjort mycket i dag och det tror jag vi alla behövde!

Nu är det inte många dagar kvar tills några av oss åker hem till Sverige. Det ska bli skönt att få komma hem, det känns som om jag har gjort det jag vill och jag känner mig färdig med denna resa.

 

Under natten hade magsjukan svept som en epedemi i huset. Vi som var friska bestämde oss för att lämna huset och gå till ett köpcenter. Det slutade med att vi tog en tuk tuk från köpcentret in till stan för att äta lunch och shoppa vidare. I dag delade vi upp oss för att inte vara så många när vi skulle handla. Jag och Johnny gick in med inställningen bestämd och pruta! Vi kom långt på det och shoppade det vi skulle och lite till. Emelinn och Edith hade taktiken "tjattra emot" som dom kallar det. Den fungerade sådär, den drog mest energi och skapade irritation. Tim hade taktiken 100 shilling på allt, han tyckte försäljarna hade skambud så då hade han också det. Den taktiken fungerade också bra! Som sagt så är försäljarna väldigt på och man får inte gå i fred. Efter att ha handlat julklappar, farsdagpresenter och annat tog vi tuk tuk hem till huset och hade vår sista "tea time" här i Nakuru. Jag kommer sakna dom stunderna på eftermiddagarna då vi bara sitter och pratar med en kopp te. Nu är vi redo för några dagar i Nairobi och hoppas på bra väder så vi kan sola och bada :)

 

 

Eftersom alla resenärer utom jag har fått en personlig presentation så tyckte Edith det var dags och skrev en om mig på hennes och Malins blogg. (www.kenyaventyret.blogg.se)

 

 

 

Denna dag har varit helt underbar! I förmiddags började vi med att handla blöjor, välling och leksaker för att ha med till ett barnhem. Barnhemmet vi besökte är det barnhem som vår rektor visade oss i torsdags. Vi fick vara med en heldag hos de små bebisarna som var allt från två veckor till några månader. Vi hjälpte till och matade bebisarna och bytte till blöjor. Annars använder de sig av tygblöjor då de inte har råd att köpa blöjor. Efter vi varit hos småttingarna var vi en stund med "toddlarna" och lekte.

 

 

Lång och jobbig dag, som pricket över i ett försvann det långa blogginlägget som jag skrivit. Jag säger bara god natt!

 

 

I morse flög jag upp ur sängen, jag som brukar vara den morgontrötta har blivit den morgonpigga. Det kanske beror på att min mobil står för väckningen på morgonen. Det är delade åsikter om den signalen men jag och Amanda gillar den upppiggnade "Happy" signalen. Ner till frukostbordet i t-shirten vi fick från Lakipia universitet, jag var inte ensam om det klädvalet denna frukost. Det var pannkakor till frukost och det är bland det godaste man kan äta här. Jag som varken gillar pizza eller pannkaka hemma i Sverige har det nu som favvomat här i Kenya, då kan ni förstå hur trött jag är på maten. Efter en rejäl frukost blev vi skjutsade in till en supermarket i stan.

 

För ca två veckor sedan var vi i en by utanför Nakuru hos Elisabeth som startat en stödgrupp för HIV smittade. Vi ville göra något för dessa och startade en insamling hemma i Sverige och lyckades samla in hop 8400 kr! Tack till alla er som bidragit! Det bästa som de behövde i deras sjukdom var getmjölk som är hälsosamt och bra för immunförsvaret. Med dom pengar vi fått in räckte det till 15 stycken getter! Det blev till och med pengar över så vi bestämde oss för att köpa med ris, smör, bröd, olja och såpa som vi delade upp i påsar till alla i gruppen. Vi var lite nevösa när vi åkte dit i fall getterna inte skulle vara där när vi kom dit men det var dom. Elisabeth hade samlat i hop alla ur stödgruppen så de var där men hon hade inte berättat om vår insamling så de blev riktigt överaskade! En kvinna som jag bytte nummer med sist jag var där var så glad så hon kastade sig över mig när jag klev ur minibussen! De välsignade oss ett antal gånger, de var så glada och tacksamma för all hjälp och dansade och sjöng med oss. De ville vi skulle sjunga något på svenska så vi sjöng nationalsången, vi kom inte på något annat, haha! 

 

 

 

 

 

Varje gång jag är i skolan blir jag så glad, det finns så mycket kärlek och glädje hos de små liven! De flesta av barnen bor i slummen och några barn på skolan är föräldralösa och bor på ett barnhem. Trots detta är de så glada och har så mycket kärlek att ge. De uppskattar så mycket och det är så fantastiskt att se! Det går inte att beskriva, jag lägger upp lite bilder istället :)

 

 

 

 

 

I morse var vi i väg till skolan men bara en kort stund för att lämna våra frågor inför morgondagens intervjuer. Varje måndag- och fredagsmorgon är det morgonsamling för alla elever på skolan. Eleverna samlas på skolgården för att höra på rektorn och lärare som håller tal. Rektorn pratar om bl.a. om hur viktig motivationen i skolan är, idag prata han även om varför de agar barnen i skolan. Han menar på att de får respekt utav barnen och att han inte förstår hur vi i Sverige kan få respekt utan att slå våra elever. I bland undrar man hur de tänker, ser de inte att det beror på att barnen är rädda och inte att det har respekt. Under morgonsamlingarna brukar en lärare gå omkring med en pinne eller gummislang och slå de barn som står längst fram och inte lyssnar, även de som kommer försent eller täcker sin skoluniform med en tröja eller jacka blir också slagna. Vi brukar stå längst bak och skynda oss att ta av jackorna på de barnen som inte hunnit tagit av sig. Dessa morgonsamlingarna är inte roliga, man kan ju undra hur barnen känner sig som står där, förmodligen med en klump i magen inför varje måndag och fredag.

 

På eftermiddagen var det lite gladare miner. Då var det shopping som gällde, jag har knappt hunnit shoppa något sen vi kom hit så jag passade på i dag. Det blev en salig blandning av saker en tavla, leksaker, klänning m.m. Det är tydligen alltid bra pris och just för för dig som försäljarna brukar säga, de är väldigt på oss. De känner igen oss eftersom det inte är så många "mosungus" här i Nakuru. Efter att jag handlat vid ett marknadsstånd där de var väldigt på hann jag inte stoppa ner mina pengar utan hade dom i handen för en stund, då kom det ett gatubarn som drog allt vad han kunde i min hand. Han stank lim som många andra gatubarn gör här. Egentligen vill jag ju ge pengar men det är ofta de kommer i andra händer som organiserade ligor som ligger bakom gatubarnens tiggeri. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Livet i Kenya går upp och ner, denna dag har varit en sån dag som många av oss har längtat hem. Det är skönt att vi har varandra och att man kan prata av sig när vi känner likadant. Alla bekvämligheter som man har hemma är inte så självklara och det är lite det vi får pröva på. Det är många småsaker som gör att man blir frustrerad. Med dessa motgångar och prövningar så lär vi oss att inte ta allt för givet och det vore ingen utmaning om allt här nere gick på räls. Ena dagen vill man bara sätta sig på ett flyg och åka hem, och nästa stormtrivs man. Vore det inte för de underbara barnen, värmen och de roliga upplevelserna som vi har här nere hade jag redan åkt hem. Jag har pratat med både mamma och Rickard i dag och det gör att jag längtar hem <3

 

 

Här kommer fortsättningen av presentationerna på mina kära sambos...

 

 

Caroline den äldste i gruppen har tagit mammarollen med storm. Hon delar gärna med sig av sina tips och erfarenheter . Hon är den enda som lyckats börja med examensarbetet första veckan och har den disiplin som krävs för att skriva på morgonen. Den ambiösa som vi andra borde ta efter lite mer!

 

 

 

Malin vår soldyrkare. Uppvuxen på västkusten och gillar båtlivet men gillar inte fisk? Hon älskar att sola och bränner hon sig så är det en bra bränna enligt Malin. Solen har tagit som hon säger och nästa dag är hon brun. När man solar och badar med Malin då får man räkna med långa dagar vid poolen!

 

 

Amanda den kloke. Har koll på skol- och samhällsfrågor, en klok kvinna med båda fötterna på jorden. Hon har tidigare erfarenhet från resor i u-länder. Hon säger det vi andra tänker, hon är den enda som vågar säga i från om vi råkar hamnar i en diskussion med någon kenyan.

 

 

I morse kl 07.59 studsade jag upp ur sängen innan alarmet hann börja ringa. Vi bestämde oss i går för att ha en heldag vid poolen och så fick det bli. Efter frukost gick vid ut till motorvägen som ligger nära oss och vinkade in en minibuss. Minibussarna med ett gult streck på sidan som åker på motorvägen är motsvarigheten till lokalbuss här i Nakuru. Minibussen som stannade hade redan några passagerar och vi fick tränga i hop oss och vi fick plats allihopa! Vi åkte in mot stan och passerade "busstationen" för dessa minibussar och där var det, ursäkta utrycket men många drägg! De drog upp fönsterrutorna på minibussen och slog på sidorutorna, lite obehagligt faktiskt, de flesta såg påverkade ut. Vi är bara vana vid att försäljare kommer fram och knackar lite på rutan men de brukar ge sig när man kollar åt ett annat håll. Vår chaufför var väldigt bra och sa till dom och putade mot bort dom innan han kunde köra vidare. De flesta vi har stött på här nere är hjälpsamma och trevliga. Han släppte sen av oss vid det hotell där vi brukar hänga, vi gick med bestämde steg in mot en varsin solstol. Där låg vi alla som fastklistrad tills solen gick i moln, då passade vi på att äta lunch. Efter lunchen kom solen fram igen och några av oss valde att åka hem och jag var en av dom som stannade kvar. En riktigt härlig dag i solen! :D Nu sitter jag i huset i underslafen av våningssängen och tänkte gå ner och dricka lite te innan jag ska göra mig i ordning inför kvällens halloweenfest. Det får bli nyktert så jag orkar med en pooldag imorgon med plugg :) 

 

 

 

Vi tog över matlagningen för en kväll och lagade mat till familjen, de två hushållerskorna som jobbar i köket fick ledigt. Det blev köttfärslimpa, potatis, sås och äppelpaj med vaniljsås som efterrätt. Något man saknar här nere är svensk mat!

 

 

 

 

 

Familjen verkade gilla vår mat!

 

 

 

 

 

I dag har vi alla varit sega sen gårdagen. Vi tog en sovmorgon och vaknade runt kl 9! Jag kan knappt minnas när jag  hade en sovmorgon senast, vi har alla gått upp senast kl halv 7 de senaste fyra veckorna då vi haft vfu precis innan vi åkte. Det var gött o sova lite längre idag, det behövdes! Efter frukost satte jag mig på balkongen och pluggade en stund då Emelinn, Edith, Caroline och Malin föreslog att vi skulle gå till ett närliggande köpcenter och äta. Jag hängde på och trodde det bara skulle ta en timma men istället var vi tillbaka efter fyra timmar! Det fanns nämligen inget matställe på köpcentret så det slutade med att vi hamnade på en bensinmack och åt. Maten var väl sådär och de glömde bort Ediths beställning så vi fick sitta där i två timmar och bara vänta på den. Tröttsamt när man känner att man måste plugga. När vi kom tillbaka satte jag och Emelinn oss på balkongen och pluggade. Jag skrev klart mina intervjufrågor inför nästa vecka då jag ska intervjua några lärare på skolan. På kvällen bokade jag, Amanda, Tim och Johnny hotell i Nairobi då vi tänkte passa på att se huvudstaden innan vi åker hem. Det känns härligt att avsluta resan med ett lite finare boende!